Afghanen – vinthunden

Afghanen är en vinthund och liksom de andra raserna inom gruppen är den smidig, snabb och utstrålar styrka. Dess speciella särdrag är den långa pälsen, svanskringlan, de stora tassarna, de framträdande höftbensknölarna, det ädla huvudet med trekantiga ögon samt det typiska fjädrande steget. Storleken varierar mellan 68,5 och 73,5 cm för hanarna medan tikarna är 5 till 7,5 cm lägre.

aska

Ryktena & verkligheten

Det är naturligt att det kring en så uppseendeväckande hundras som afghanen florerar en mängd olika rykten. En del är sanna – det finns onekligen mer lätthanterliga raser! Afghanhunden är definitivt inte dum som en del människor felaktigt tror. Man får inte glömma att afghanen har avlats för att behålla sin självständighet och uthållighet vid jakt i sitt ursprungsland. En afghan är en mästare på att klura ut hur den ska öppna dörrar, plundra kylskåp och ta för sig av bästa platsen i soffan eller sängen.

doris tammsvik

Aristokrat & pajas

Afghanhunden har något av katt i sitt väsen och kan pendla mellan aristokratisk värdighet och clownaktig busighet. Hemma kan den ligga på bästa platsen i soffan och lugnt överblicka sina domäner, medan den ute på fältet rusar bort mot horisonten och tillbaka utstrålande ren livsglädje. Främmande människor kan den utan vidare negligera, medan gamla bekanta hälsas med översvallande hjärtlighet och höga krumsprång. Mot sina närmaste är afghanen mycket tillgiven, även om kärleksbevisen varierar mellan tre svansviftningar och ett rejält famntag. Afghanen är ingen barnhund i egentlig mening, men är heller inte olämplig. Förutsatt att de regler som gäller vid allt umgänge mellan barn och hundar iakttas, kommer de utmärkt väl överens. Det är möjligt att lära afghanhunden nästan vad som helst, men det kräver ibland okonventionella metoder, kompromisser och framförallt fantasi. Den som är intresserad av tävlingslydnad på högre nivå gör dock klokt i att välja en annan ras.

Ursprungligen användes afghanen till hetsjakt. Hundarna jagade i par, huvudsakligen förlitande sig på sin goda syn och de lade själva ner sitt byte. Denna starka instinkt kommer fortfarande till uttryck när afghanen springer lös i skog och mark. Afghanen användes ursprungligen även som vakt- och vallhund

joleen

Skönhetens pris

Förutom de normala ansvarstaganden som varje hundinnehav innebär, såsom motionering och social aktivering, tillkommer i afghanhundens fall dessutom en krävande pälsvård. Pälsvården är ett kapitel för sig och det finns lika många skötselråd som det finns afghanägare. Man bör ändå räkna med åtminstone en halv dags arbete varje vecka för bad och genomborstning., Unghundens päls kräver under sin fällningsperiod, då valpullen blandar sig med den nya pälsen, minst dubbelt så mycket arbete som den vuxna hundens. En välvårdad päls är både vackrare att se på och mer lättskött än en vanvårdad!

Gamla anor eller nya?

Det finns många teorier om afghanhundens ålder och ursprung. Några hävdar en minst 7000-årig historia med ursprung kring Mose berg i Sinai. I Afghanistan menar man att detta är den hundras som utvaldes för att följa med Noak på Arken! Andra tillbakavisar en äldre historia än några hundra år och hävdar att afghanen inte är någonting annat än en sen avläggare till salukin, med inblandning av en mängd andra raser. I vilket fall som helst kan man konstatera att rasen var väl lämpad för sin uppgift – hetsjakt i kuperad terräng. Den var smidig, stark och snabb med en päls som skyddade såväl mot bergens kyla som mot öknens hetta. De stora tassarna lämpade sig väl för framfart på varierande underlag.

Naturligtvis såg inte dåtidens “brukshundar” ut som dagens utställningsexemplar, som ofta genom målmedveten avel har mer päls och är mer förfinade. Då rörde det sig inte heller om en enhetlig ras med en gemensam standard, utan snarare om en “hundtyp”. Det utvecklades olika varianter i olika områden, något som skapade en hetsig debatt i England på 1920-talet. De tidiga importerna var av två urskiljbara typer, s.k. slättafghaner och bergsafghaner, man tvistade länge om vilken som var den “rätta”. Än idag kan man se individer med tydliga karaktärsdrag från respektive typ, även om de i hög grad är uppblandade och man numer accepterat att det rör sig om varianter på samma tema och att resten är en fråga om smak!

De första afghanerna i Sverige importerades från England på 1930-talet, men först några år senare sköt aveln fart och nådde sin kulmen under 50- och 60-talen. Idag ligger registreringsantalet på ca 50 afghanhundar per år.